agilitytokig

 

2013- snart slut och om jag ska vara helt ärlig kommer jag inte ihåg riktigt hur mycket vi tävlade i början av året. Det har inte varit något som jag velat lägga på minnet pga resultaten. Jag vet inte rikitgt vad som gjorde att det blev som det blev, men något säger mig att jag helt plötsligt byggde upp en stress kring hela agilitysituationen. Jag fick inte de resultaten jag ville ha och så började jag hänga upp mig på det. Hela tiden koncentrerade jag mig på det dåliga och det som var spärrat för oss. Men jag tror också att det fanns så mycket utanför agilityn som t.ex. körkortet skolan mm. som stressade mig och omedvetet gick det väl ut över agilityn som tidigare varit där jag kunnat släppa allt detta. Jag tog det istället så att charlie tyckte hela den där grejen med agility var tråkig. Det jag då inte hade lärt mig att se var egentigen mig själv, hur är jag, vad vill jag och hur är min hund.

 

Första starten var inte förens i Maj heller och om jag ska vara ärlig så var jag inte så pepp på att starta. Det är något jag lärt mig, att inte tagga till. De kommande tävlingarna gick inget bra, jag blev ständigt besviken på resultaten. Från att veta att vi kan till att inse och farmförallt tro att vi inte alls kan detta gick ganska snabbt, det kanske inte helt enkelt är våran grej det där med agility. Själva nervositeten som jag egentligen aldrig har haft har kommit tillbaka lite. Jag kommer ihåg första tävlingen när jag var så sjukt nervös för att starta men sedan lärde jag mig väl att det inte var så farligt ifall det inte gick bra. Men nu är den tillbaka.

 

Jag vet exakt när jag var nära på att ge upp totalt och bara strunta i allt, låta charlie vara en sällskaps hund. Det var på tvådagars tävlingen på Tomtens BK, inget verkligen inget funkade. Jag vet också att helgen inte började bra och såklat påverkade det. Men jag trodde väl åter igen att agilityn skulle få mig på andra tankar. Men det gjorde den inte. Den sista starten kom jag imål och var riktigt arg, ledsen och besviken. Det jag tänkte var typ att jag skiter i detta nu, det spelar ju ingen roll för vi kan ju inte..Men jag antar att bara ge upp inte är våran grej. Jag hade ju anmält mig till DM och KM så det var ju bara att genomföra det. DM var väl helt okej, jag kände att en viss kontakt mellan oss igen. På KM gick det väl helt okej också jämfört med hur vårat år hade börjat och varit precis innan.

Det var efter det som jag åkte på min första kurs för Eva-Marie då var det fortfarande så att jag var nära på att ge upp och jag behövde verkligen pepp. Jag har ju redan skrivit ett långt inlägg om detta och så, det kan nu läsa om häär. Men det var ju nu jag lärde känna min hund och framför allt känna av min hund. Jag fick lära mig hantera min frutration om det uppkom och hur jag skulle handla charlie för att den situationen inte skulle uppså. Nu skulle vi ha roligt och jag kände mig äntligen lite peppad. Helgen efter hade jag en tävling i Vårgårda och man kunde väl direkt säga att det hade hjälpt för i agility loppet tog vi våran första pinne i 2an och efter sånt slit äntligen få känna att vi lite belöning var så galet skönt. 

Mellan det och sista tävlingen för iår så gick jag på ytterligare en kurs för Eva-Marie, det kan ni läsa om häär. Den tävlingen efter det gick så galet bra, vi tog våran andra pinne i agility 2an men det som kändes bäst var andra loppet då charlie faktiskt var riktigt taggad. Att få sluta tävlings säsången så känns väl bäst. Jag kan lugnt säga att jag faktskt är taggad på nästa år! Jag ser också fram emot våran kommande agilitykariär och jag vågar faktiskt sätta ett mål som innebär att komma till klass 3, jag vågar tro på det nu!

Det jag speciellt har lärt mig under detta året, inte bara innom agility utan även i allmänt livet sådär är att det är okej att tycka att "vi är bäst, eller jag är bäst". Man har rätt till att tycka det utan att vara självisk för de flesta gör det i alla fall, den enda jag behövde var någon som sa det till mig. Jag behövde få tänkta på mitt beteende utifrån hur andra såg det, alltså det vi gick igenom på Eva-Maries kurs. Jag behövde få känna att det är okej att inte vara på topp men det är ännu mer okej att tycka att vi är bäst. Jag och charlie är starka tillsammans nu, det var vi inte förut!